Kära Lund, bryt ihop och gå vidare.

Under Malmö Pride hörde jag Yolanda Bohms intensiva poesi. Och en rad skrattade jag som transperson igenkännande och högt åt: "Ursäkta röran, jag bygger om". Precis vad jag och min man har sagt att jag borde ha på en t-shirt. Och efteråt sa Yolanda att hon tänker skapa en kollektion med kläder för transpersoner. En t-shirt bland annat, med den texten på. Två transhjärnor, en tanke.

Jag kunde inte riktigt vänta på hennes kollektion. (Sorry, Yolanda!) Jag tryckte upp en egen att ha när jag föreläser framöver. Ibland är förändringen något som inte går att hålla tillbaka. Ibland måste man bryta ihop och gå vidare.

Jag kommer att tänka på behovet att då och då bryta ihop och gå vidare, när jag läser att Lund har begåvats med ytterligare ett förslag om hur man borde minnas det förflutna. En jämställd tanke, kanske. Många män står staty i Lund. Sant. Men för få kvinnor. Också sant. Tidningen kallar statyer av kvinnor för "kvinnliga statyer". Vad tusan är en kvinnlig staty? Normstatyn är en man. Avvikelsen är en kvinnlig staty.

Trots den möjligen feministiska grundtonen, är förslaget lika fullt ett i raden som menar att vi vördnadsfullt bör minnas att staden var större och bättre förr. Minnesskyltar i mässing för sisådär 50.000 kronor stycket som visar var August Strindberg hyrde logi en månad eller två, är en ständigt återkommande icke-fråga. Numera kompletterad med önskemål om att också adresser där kvinnor födda på 1800-talet en gång bodde, märks ut i mässing. Nej, det är sannerligen inte ett förslag som har väckts av Feministiskt initiativ.

Och så tänker jag på min t-shirt. "Ursäkta röran, jag bygger om". Tänk om Lund hade lite mer självdistans och då och då tillät sig att bryta ihop, bara glömma det förgångna och faktiskt och enat gå vidare mot framtiden. Jag vill se skyltar i neon vid stadens infarter som utropar "Ursäkta röran, men äntligen bygger vi om"

Kära Lund, bryt ihop och gå vidare. Bara en enda gång. Jag lovar trycka upp t-shirts till hela fullmäktige.