Jul i Normlösa
Finns det några snälla barn här? Jag ljög år efter år när jag svarade på den frågan. För inte tusan svarade jag nej och riskerade att julklapparna skulle utebli. Och se, däri ligger den fantastiska paradoxen, att för att få det vi vill ha, lär vi oss redan från början att lögn funkar. Tack, snälla moster Greta.
Ja, frågan är om det är de snälla barnen som borde få julklappar. Det är de barn som ses som stygga som behöver lite pepp. Avfällingarna, normbrytarna och utomjordingarna.
De snälla barnen är uppenbarligen de lögnaktiga barnen, som beredvilligt rättar in sig i ledet och firar jul med skinka, lutfisk och svär trohet till en tomte med skägg värdigt vilken patriark som helst. De snälla barnen är de ögontindrande glyttar som lever upp till sina föräldrars förväntningar om att bibehålla tingens ordning. Och sjunger oh, helga natt inkännande och reciterar julevangeliet med blossande kinder.
Och i köket står en hel grupp av släktingar och upprätthåller den äldsta av våra traditioner, julstressen som gör att man bränner vid knäcken. Nejmen, jag tycker förstås att alla får fira julen på det sätt de vill, med eller utan knäck. Men att barn ska vara snälla, det köper jag inte. Barn ska säga emot och vara jobbiga och ställa sju följdfrågor. Det är om de rätta frågorna ställs som sanningen uppenbaras.
Till exempel borde barn fråga varför den hårdaste av alla klappar varje år tycks vara en väl förpackad variant av stenhård heteronormativitet förklädd till familjemys. Långa rader av elakartade fastrar, farmödrar, kusiner och sysslingar väller in genom dörren från fjärran småorter utan vare sig internet, tv eller gaybarer och undrar i fyrstämmig kör varför inte Pelle har en flickvän. Håll käften, skulle man kanske svara på en sådan fråga.
Men om man definierar sig som mitt emellan snäll och stygg kan man lura in dem i fällan med de sju följdfrågorna. Varför frågar du så, undrar man och fortfarande bör man tindra med ögonen. Jamen, de som heter Pelle brukar ha flickvänner, säger faster Berit och avslöjar redan där att hon anar att det präktiga lilla barnet i fråga verkar vilja dra med henne ut i könsmaktsordningens periferi. Varför brukar de det, fortsätter det stygga, men ack så kloka och normkritiska barnet. Och när faster Berit andas in sätter den kloka lilla varelsen som till vardags använder pronominet hen, in nästa stöt. Jag har en klasskompis och hans pappa Pelle är gift med Stefan. Och då lossnar nästan faster Berit från sitt väggfäste innan hon tar sats igen. Kära barn, så märkligt, men sådant talade vi tyst om på min tid. Och då viskar man så tyst så att faster Berit inte kan höra det att nu får det vara slut med heteropropagandan. Vad sa du, undrar den lomhörda Berit. Och då får man äntligen skrika över hela vardagsrummet att sluta med heteropropagandan!
Skrik inte, unge, förmanar föräldragenerationen. Åh, jag är bara välartad, svarar man. Jag talar bara så högt så tanten hör, säger man då, ursäktande.
Jag hör vad du säger, genmäler faster Berit, även om jag var med när Quirinius var ståthållare över Syrien. Låt oss sätta oss här borta i hörnan och knäcka nötter och tala lågmält med varandra, säger Berit. Men inte misstänker man varför.
Den där finurliga, bibliska ironin från Berit missar man, för man har inte läst julevangeliet om man är tolv år och normkritisk. Förstås. Har du inte sett "Tjejer som oss" säger man då. Skitbra, kolla på SVT Play. Vilka tjejer är det då, undrar Berit. Och det är precis då man kommer ut som lesbisk. Lesbisk, säger faster Berit och sänker rösten ytterligare, det vet jag precis vad det är, men du är så vitt jag kan se en liten gosse. Är det något du vill berätta, undrar Berit. Kanske är det då man ändå borde hajat till som barn. Finns det trots allt ett hemligt nätverk för flator i Normlösa?
Ja, enkannerligen är jag av kvinnokön, säger man så att Berit hänger med i lingot. Ty jag är transtjej som gillar tjejer. Glömde jag berätta det i hastigheten, skjuter man in med ett vänligt och inkännande tonfall från femtiotalet som faster Berit känner sig trygg med. Risgrynsgröt, ropar föräldragenerationen. Tack för samtalet, kära du, säger Berit. Tänk, säger Berit och tindrar med ögonen, risgrynsgröten är det bästa med hela julen. Och mandeln förstås.
Och då passar du på och letar reda på dina homosexuella kusiner Lisa och Leo och tillsammans anfaller ni under grötätandet som tre pigga, veganska velociraptorer i Jurassic Park. Så när faster Berit säger åh, så spännande! Vem får gifta sig nästa år?, ja, då ropar ni kusiner "jag fick mandeln!", alla tre samtidigt. För ni har smusslat ner varsin fuskmandel i er egen tallrik. Men det här måste vara falskspel, säger Berit. Och för Berit bjuder traditionen att ingen tillåts gifta sig utan att man fått mandeln i gröten, för det gäller att ta traditioner på fullaste allvar. Att mandeln för 73 gången i rad undslipper henne, föranleder överraskande faster Berit att börja storböla. Nu ger jag upp, nu ger jag upp, snyftar hon.
Och sålunda upplöses julstämningen fortare än Arne Weise kan säga "Kalle Anka". Berit hulkar hopkrupen under granen. Mostrar, morbröder och en vidrig liten kusin som heter Åke stirrar på henne. Åke kan inte öppna munnen för han har munnen full med knäck, som vanligt. Farbror Evald som hatar kvinnligt känslopjunk, tar en sup för att slippa höra. Och en till.
Och så reser sig Berit upp upp, fäller granen med handväskan så alla kulorna splittras mot väggarna och så hoppar hon på alla hårda heteropaket med sina bastanta och fotriktiga skor. Nu skiter jag i det här, säger faster Berit. Nu åker jag hem till Normlösa och friar till Lisbet. Ändå! Sannerligen, sannerligen säger jag eder, jag skiter i traditionerna och mandeln. Ned med patriarkatet, ropar Berit och är borta.
Och en ängel uppenbarar sig precis just då ovanför tv-apparaten och stör ut den pågående långfilmen från Kanal Film. Och ängeln säger: Se, jag bebådar eder en stor glädje, som skall vederfaras hela tjocka släkten om ni lovar att låta alla få vara sig själva.
Och plötsligt säger Farbror Evald nu skålar vi för Berit och Lisbet, tycker jag.
