Me too. And the rest of us as well.
Den senaste tiden har en patriarkalisk hemlighet detonerat varje dag. Ledarskribent. Tv-profiler i olika kanaler. En Hollywoodstjärna. En filmmogul. Jag blir mer och mer eftertänksam. Och minnen dyker upp. Men mina minnen från ungdomen är ju inte en kvinnas minnen utan en ung mans minnen. Jag har minnen från senare år som kvinna och gränsöverskridare. Jag har känt mig lika utsatt. Både av dem som tafsat och dem som tittat bort. Av dem som hånat och inte förstått.
Jag har många minnen. De otaliga unga killar som skrikit bögjävel. Den regissör som tre gånger lät mig improvisera en förförelsescen med en kvinna tills jag blev förbannad. Han trodde helt enkelt inte att jag kunde spela heterosexuell. Den berusade medelålders man som höll mig i ett fast grepp en eftermiddag i en statligt stöttad lokal för homosexuella män - och de andra femton killarna i lokalen som tittade åt ett annat håll. Den ordförande i en annan statligt stöttad lokal för homosexuella som ansåg sig ha första tjing på lammkött när jag kom dit som artonåring. Den kvinnliga kollega som förvrängde det jag sagt till att likna en överreaktion, när ord stod mot ord efter en mans kränkning av min sexuella identitet. Alla mot mig riktade och förminskande omdömen om bögar jag hört när jag badat herrbastu. De kvinnor som sagt ”synd på så rara ärtor” om min man och omyndigförklarat vår relation och vår identitet. Den man och den kvinna, detta par, som höll mig som gisslan i över trettio minuter en nyårsnatt och aldrig slutade kränka min könsidentitet med påståenden och frågor om transpersoner. Den kvinna som höll mig fast utanför en toalett en gång för många år sedan när jag var för berusad för att göra motstånd. De som frågar mig vilken könsorgan jag har. De som blir sura när jag säger att jag inte vill svara på frågor om min kropp, sura och stötta för de är ju så intresserade och för att jag borde vara tacksam när de är intresserade. Alla de. Jag minns dem allihop.
Jag har blivit kränkt av män när jag var man. Jag har blivit kränkt av kvinnor sedan jag blev kvinna. Jag har blivit kränkt av kvinnor när jag var man. Jag har blivit kränkt av män sedan jag blev kvinna.
Sara Edenheim skriver i Sydsvenskan att Me too-kampanjens ”fokus är på förövarnas patriarkala maskulinitet och det står var och en fritt att skriva #metoo oavsett könsidentitet och sexuell läggning, vilket också har gjorts” och hon menar att ”det är också därför kritiken mot att kampanjen inte är tillräckligt inkluderande av transpersoner och homosexuella faller platt.”
Hon har delvis rätt. Det står alla fritt att använda en hashtag. Och fokus ligger verkligen på förövande maskulinitet. Samtidigt var inte den ursprungliga kampanjen alls inriktad på förövarna, utan på dem som blivit utsatta, överlevarna. Precis som när filmen om Stonewallupproret skulle göras, snodde vita initiativet från svarta. I filmen är det en snygg, vit cis-man som startar upproret. I verkligheten var det den svarta transkvinnan Marsha P Johnson som gjorde det. Tarana Burke startade kampanjen Me too för tio år sedan. Hollywood skapade den vita hashtaggen. Sanningen har många bottnar.
Jag kommer inte undan att det känns som att jag klampar in i ett rum där jag inte har tillträde när jag hashtaggar Me too. Därför har Edenheim i grund och botten fel. Kampanjen, eller kanske snarare hashtaggen, är en del av ett könsbinärt samhälle där både män och kvinnor kan vara en del av förminskandet och osynliggörandet. Det gör situationen så oändligt mycket mera komplicerad. Trots lagstiftning exkluderas och osynliggörs homosexuella kvinnor och män och transpersoner av en sådan samhällsstruktur. Jag kanske läser Edenheims ord med redan ömmande ögon, men det är som om hon menar att HBTQ-gruppen ska sluta gnälla. Sorry Sara, det är genom att säga ifrån som HBTQ-gruppen har åstadkommit något. För vi har lärt oss för länge sedan att det inte är lönt att sitta och vänta på att en binär könsmaktsordning ska komma till vår undsättning.
Media har hittills inte i tillräcklig utsträckning sett att vi är många och mångfaldiga i samma fålla och att HBTQ-personer utsätts för tryck från ett binärt könssystem som består av både män och kvinnor. Det är klart att den närsyntheten ska ha kritik. Kritiken mot Me too - eller kanske den bild av Me too som förmedlats av media - faller inte alls platt till marken, som Edenheim menar.
Nej, jag har inte räknat antalet inlägg från HBTQ-personer i den tsunami av nödvändiga berättelser från dem som blivit utsatta. Jag kanske borde ha gjort det. Statistik funkar alltid i debatten. Men jag tillåter mig att känna mig exkluderad - en gång till. I media har rapporteringen till allra största delen handlat om utsatta kvinnor och ett förvånansvärt stort antal män som tydligen är fullständigt omedvetna förövare. Men berättelserna är binära. De fokuserar på Kvinnan och Mannen.
Me too behövs. Missförstå mig inte. Kvinnor är och har alltid varit utsatta för manlighetens förtryck, våld och hot och har ständigt blivit kringgärdade av förbud, förminskanden och förlöjliganden. Kvinnors påstådda brister och underlägsenhet projiceras också på alla andra som de manliga förövarna och makthavarna anser inte ryms i den binära maktordningen. Tillsammans med alla av kvinnokön sitter också vi andra i samma patriarkala fålla. Fållan där de lovliga och lättfångade bytena snällt ska vänta på att bli sedda eller ratade. Också av andra i fållan.
Jag lånar en tanke som skrevs av en klok HBTQ-vän på sociala media: "Om alla som har blivit utsatta för sexuella trakasserier skrev Me too som status, skulle vi kanske kunna ge folk en känsla av hur stort problemet verkligen är. Det är också helt okej att inte delta om du inte känner dig säker nog för att göra det."
Läs det sista långsamt och kursivt: om du inte känner dig säker nog för att göra det.
